När det gäller värmebeständighet överträffar polypropen (PP) polyeten (PE). Vanligtvis är smältpunkten för polypropen cirka 40–50 % högre än för polyeten-från 160 grader till 170 grader -vilket gör att produkterna tål sterilisering vid temperaturer över 100 grader och förblir odeformerade vid 150 grader i frånvaro av yttre kraft. I det dagliga livet används "No. 5" polypropenbehållare vanligtvis för att värma mat i mikrovågsugnar (där temperaturen i allmänhet når 100–140 grader), medan polyeten är olämpligt för användning i mikrovågsugn-vare sig det är för behållare eller matfilm-på grund av dess dåliga värmebeständighet. På samma sätt, när det gäller standardförpackningsfilmer, är polyetenpåsar bäst lämpade för temperaturer under 90 grader, medan polypropylenpåsar tål relativt högre temperaturer.
När det gäller styvhet och draghållfasthet kännetecknas polypropen av låg densitet och överlägsna mekaniska egenskaper jämfört med polyeten, särskilt dess exceptionella styvhet. Polypropen konkurrerar alltmer med teknisk plast (som PA och PC) och används i stor utsträckning inom elektronik, elektriska apparater och bilsektorer. Dessutom har dess höga draghållfasthet och utmärkta böjmotstånd gett den smeknamnet "vikningsbeständig plast"; den tål en miljon böjningscykler utan stressblekning vid vecket. Denna egenskap fungerar som en ledtråd för att identifiera polypropenprodukter och fungerar som en implicit markör för att sortera dem under återvinning.
När det gäller låg-temperaturbeständighet är polypropen sämre än polyeten. Dess slaghållfasthet vid 0 grader är bara hälften av den vid 20 grader, medan polyeten förblir fjädrande vid mycket lägre temperaturer; dess sprödhetstemperatur är i allmänhet under -50 grader och kan sjunka så lågt som -140 grader beroende på relativ molekylmassa. Därför, om en produkt är avsedd för användning i en lågtemperaturmiljö, är polyeten den föredragna råvaran. Brickor som används för kylda livsmedel, till exempel, är vanligtvis gjorda av polyeten.
När det gäller åldringsbeständighet är polypropen sämre än polyeten. Även om deras molekylära strukturer liknar varandra, gör närvaron av en metylsidokedja i polypropen den mer mottaglig för oxidativ nedbrytning orsakad av ultraviolett ljus och värme. Ett vanligt exempel på polypropenprodukter som är benägna att åldras är den vävda påsen; långvarig exponering för solljus gör att dessa påsar lätt spricker. Även om polyeten har bättre åldringsbeständighet än polypropen, är dess prestanda i detta avseende inte enastående jämfört med andra material; Närvaron av spår av dubbelbindningar och eterbindningar i polyetenmolekyler resulterar i dålig väderbeständighet, vilket gör det känsligt för åldrande från sol och regn.
När det gäller flexibilitet har polypropen hög hållfasthet men dålig flexibilitet-eller, tekniskt sett, dålig slaghållfasthet. Följaktligen skiljer sig dess tillämpning från den för polyeten, särskilt i filmprodukter; polypropenfilm används oftare för ytförpackning och tryckning. När det gäller rörledningar används vanlig polypropen sällan ensam; istället krävs tvär-polypropen-allmänt känd som PPR-. Eftersom vanlig polypropen har dålig slaghållfasthet och är benägen att spricka, måste slagmodifierare tillsättas för praktiska tillämpningar; till exempel används tillsatser för att förbättra slaghållfastheten i produkter som stötfångare till bilar.